Presentation

Bouvier des Flandres

 Rasen härstammar från Flandern.

Området Flandern går in i både Belgien och Frankrike utan naturlig gräns. Men original rasstandarden ägs av Belgien.

Rasen har funnits i Sverige sedan 1960-talet. Riktigt hur många Bouvier des Flandres som finns i Sverige är svårt att veta, men uppskattningsvis runt 200 st. Registreringarna har gått ned kraftigt de senaste tio åren och idag föds inte mer än några få kullar per år.

Bouvieren är rationell, vänlig, lojal och skyddande till sin natur. Den besitter även sofistikerade egenskaper såsom god kontroll, intelligens och pålitlighet. Mod och styrka är viktiga egenskaper.

Boskapshund med utmärkta bruksegenskaper!

Bouvieren är inte en vallhund, utan en boskapshund som använts till att fösa och vakta storboskap. I sitt sätt att arbeta är den olik andra boskapshundar. Den nafsar inte i hasorna, utan använder sin styrka till att stöta och tackla djuren i rätt riktning.

Rasens fysik och temperament, dess goda spårsinne, initiativförmåga och intelligens gör den till en utmärkt allround brukshund.

I så gott som alla dokument och skrifter om Bouvieren talas det just om rasens intelligens och om man har haft några stycken så förstår man snart att det inte är ogrundade rykten. Intelligensen tillsammans med självständigheten och att den generellt sett inte hetsar upp sig i onödan över saker, kan göra det lite till en utmaning att träna med dem. En liten nyckel till framgång är att börja tidigt och jobba med utmaningar och att hitta just den belöning som uppskattas mest. Det allra viktigaste är dock variationsrik träning.

I det dagliga livet med en Bouvier vid sin sida får man mycket kärlek och många goda skratt av dem. De studsar genom tillvaron med tokiga upptåg och mycket bus. Och de är otroligt lojala mot sina ägare.

Hälsa

De är tåliga hundar och är sällan sjuka, men naturligtvis kan de också råka ut för höftledsfel, armbågsfel och andra förekommande tillstånd även om de inte är överrepresenterade.

I Agrias skadestatistik så är förekomsten av livmoderinflammation samt prostatabesvär presenterad som en förhöjd risk jämfört med alla andra raser.

I redovisningen från Agria redovisas också att tumörrelaterade diagnoser har en tydligt förhöjd risk. Specifikt återfinns aterom som både en tydlig förhöjd risk och också vanlig. Aterom är ingen dödlig diagnos men nog så besvärlig för hunden men kanske mest för ägaren. Ärftligheten för aterom är dock inte känd och därmed svår att komma åt genom några avelsrekommendationer.

Tumörer i mage och tarm presenteras som en mycket förhöjd risk men inte så vanligt förekommande. Generellt sett är tumörsjukdomar inte så lätta att komma åt genom avelsarbete då tumörer påverkas av både arv och miljö.

Vi har också en hälsoenkät som vi vill att Bouvierägarna fyller i, för att vi ska ha koll på om det dyker upp något vi behöver beakta i avels- och hälsoarbetet för rasen.

Bouvieren har vanligtvis en mycket hög smärttröskel, för att kunna kasta sig in i en flock nötkreatur har det varit en nödvändighet. Detta kanske inte gör dem till veterinärens favoritpatient då de kan vara lite svåra att diagnostisera.

Från rasklubben verkar vi för att alla skall röntga sina hundar, exteriörbeskriva, genomföra MH (mentalbeskrivning hund) och även genomföra MT (SBKs mentaltest). Utan sådana här undersökningar och tester har vi ingen statistik att följa för att snabbt kunna se en felaktig utveckling.

Som sagt behöver vår ras få jobba med olika utmaningar, och få daglig motion utöver den vanliga rastningen för att må bra. Under hundens växtperiod kan man dock vara lite återhållsam med statisk träning som cykelmotion och även snabba starter, stopp och vridningar som det blir vid t.ex kast med boll. Hundens tillväxtzoner i rörbenen är inte slutna förrän vid ca 18 månaders ålder, så låt ben, muskler och leder får utvecklas i lugn och ro och skapa den starka kroppsbyggnad som rasen förtjänar och skall ha.

Pälsen

Pälsen kräver ju ett och annat och om man räds lite grus under fötterna eller lite luddiga tussar skall man nog inte välja en Bouvier. Rasen fäller inte hår på samma sätt som t.ex. en schäfer eller labrador och fäller rätt lite om man är noga att hålla efter pälsen genom att kamma och se till att bli av med den värsta underullen, men naturligtvis kommer man att hitta hundhår i hemmet. Den behöver inte bada och schamponeras ofta utan klarar sig med en dusch om den blivit alltför smutsig. Om den blivit grusig eller dammig räcker oftast en genomkamning och att man blåser genom pälsen. Pälsen skall trimmas eller klippas med jämna mellanrum för att den skall ha kvar sitt rufsiga uttryck.

Historik

Munkarna vid Ter Duinen klostret i Flandern sägs vara bland de första kända ”uppfödarna”. Hundarna som avlades fram av munkarna, sades härstamma från blandningar mellan importerade irländska varghundar och skotska hjorthundar tillsammans med lokala gårdshundar tills man fick en ras som anses vara föregångaren till den moderna Bouvier des Flandres.
Detta blev en arbetande hund, kapabel att outtröttligt prestera, fösa och vakta boskap och även dra vagnar samt dra runt stora smörkärnor på gårdarna, utöver att vakta gård och ägare.
Så sent som i början av 1900-talet var rasen inte helt definierad utan fanns i tre varianter. Konflikter mellan de tre ledde till att utvecklingen stannade av något. Det fanns skrivna standarder redan tidigt 1910-tal i Belgien, men de var inte samstämmiga.
Under första världskriget togs hundarna i anspråk av armén som bevakningshund och rapporthund, och rasen fick bevisa sin duglighet utanför boskapsområdet. De överlevande soldaterna lovordade dessa modiga, raggiga hundar som kämpade så bra vid sidan av människorna. Kriget gick hårt åt Flandern och rasen decimerades svårt, men man lyckades restaurera den under mellankrigstiden. Det fanns en hanhund, Nic, vilken hade tjänstgjort under kriget och som efter det vann ett flertal gånger på utställningar. Han sägs ligga till grund för Bouvier des Flandres.
Det dröjde ända fram till 1937 innan det fanns en nedtecknad standard för rasen men andra världskriget hotade än en gång rasens existens. Först 1965 antogs standarden av FCI.

Boskapsfösarna behövde modiga, starka och uthålliga hundar som kunde driva hjordarna, inte rädas att kasta sig in i tjurflockar och som både vaktade djur, människor och gårdar. De valde bara ut de hundar i trakten som uppfyllde kraven såväl kroppsligt som mentalt. Det väsentligaste var att den skulle vara kort och samlad, ha kraftig benstomme och starka senor, uthållig, robust, ha fria rörelser och ett livligt temperament med god vaktinstinkt. Allt detta utan att verka klumpig eller tung. Dessa hundar är grunden för dagens Bouvier des Flandres.

Klubben

Svenska Bouvier des Flandresklubben startades 1973 och hette från början AfBF, Avelsavdelningen för Bouvier des Flandres.Från 2015 har Bouvier des Flandresklubben även avelsansvaret för ”kusinen” Bouvier des Ardennes.
Med anledning av att vi nu har två olika Bouvierraser så ansökte vi 2019 och beviljades av förbundet, om att få ändra namnet till Svenska Bouvierklubben.

(Uppdaterad 2019-10-23)