Presentation

Bouvier des Flandres är en ras som härstammar från Flandern och som  har funnits i Sverige sedan 1960-talet. Riktigt hur många bouvierer som  nu finns i Sverige är lite svårt att veta men uppskattningsvis finns det  ett tusental. Det registreras straxt under 100 stycken varje år och  genomsnitts bouvieren blir lite över 10 år. Då registreringssiffrorna  inte är så höga är den svenska stammen beroende av antingen importerade  hundar eller att svenska uppfödareparar med utländska hundar och att  dessa då även är förhållandevis obesläktade med de linjer vi redan har.  Detta arbetet har varit lyckosamt och vi har idag en låg inavelsgrad på  vår stam och den effektiva avelsbasen har ökat sakta men säkert de  senaste åren.

Bouvier des Flandres har både det belgiska och  franska Flandern som hemland. Ursprungligen användes rasen som  boskapsfösare och som draghund. Bouvier des Flandres skall vara en kort,  kraftigt byggd hund med kompakt kropp och starka, muskulösa ben. Den  skall ge intryck av kraft och styrka utan att verka klumpig.  Bouvier  des Flandres skall vara lugn, sansad, klok och orädd. Rasen skall ge  intryck av intelligens, energi och djärvhet.  Det är viktigt att den har  fallenhet för arbete. Den bör bevara sina ursprungliga egenskaper som  arbetande hund.

Rasens fysik och temperament, dess goda spårsinne,  initiativförmåga och intelligens gör den användbar som spår- och  rapporthund. Bouvieren fungerar också alldeles utmärkt som familjehund.

Det  finns många böcker på marknaden med temat, så här går du vidare eller  din hund fortsätter. En bok saknas dock och det är den med titeln ”Din  bouvier fortsätter (troligtvis på egen hand)”

Vad menas då med detta? Jo, i så gott som alla dokument och skrifter  om bouvieren talas det om rasens intelligens och om man har haft några  stycken så förstår man snart att det inte är ogrundade rykten. Denna  intelligens tillsammans med deras självständighet och att den generellt  sett inte hetsar upp sig i onödan över saker gör det lite till en  utmaning att träna med hunden. En liten nyckel till framgång är att  börja tidigt och jobba med utmaningar och belöningar som bouvieren anser  vara lämpliga. Mat brukar funka men också lek med någon trasa eller  boll under förutsättning att man jobbat från början med den sociala  kampen. Det allra viktigaste är dock variationsrik träning där bouvieren  får använda sin intelligens ger det bästa resultatet.

Dessa  tåliga hundar är vana vid hårda förhållanden och är sällan sjuka, men  naturligtvis kan de också råka ut för höftledsfel, armbågsfel och andra  förekommande tillstånd även om de inte är överrepresenterade. Bouvieren  har vanligtvis en mycket hög smärttröskel, för att kunna kasta sig in  bland koben i en flock nötkreatur har det varit en nödvändighet. Detta  kanske inte gör dem till veterinärens favoritpatient då den kan vara  lite svår att diagnostisera. Från rasklubben verkar vi för att alla  skall röntga sina hundar och även delta på de mental tester som SBK  erbjuder.

Då bouvieren är förhållandevis inaktiv inomhus fungerar  den att ha i en lägenhet under förutsättning att den får ordentligt med  motion och gärna ett stort område att springa fritt på.

Denna  ras är inget undantag från andra hundraser utan behöver också daglig  motion, härliga promenader eller en tur bredvid cykeln. Under hundens  växtperioden kan man dock vara lite återhållsam med träningen så att  ben, muskler och leder får utvecklas i lugn och ro och skapa den starka  kroppsbyggnad som bouvieren förtjänar och skall ha.

Pälsen kräver  ju ett och annat och om man räds lite grus under fötterna eller lite  luddiga tussar skall man nog inte välja en bouvier. Rasen fäller inte  hår på samma sätt som t.ex. en schäfer eller labrador och fäller rätt  lite om man är noga att hålla efter pälsen genom att kamma och se till  att bli av med den värsta underullen, men naturligtvis kommer man att  hitta hundhår i hemmet. Den skall inte badas med shampoo för ofta utan  klarar sig med kamning och en dusch om den blivit alltför grusig eller  dammig. Pälsen skall trimmas eller klippas med jämna mellanrum för att  den skall ha kvar sitt rufsiga uttryck.